Satt just och funderade och insåg just nu att det har gått över ett halvt år sen branden. Oj jisses säger jag bara. Har svårt att fatta det. Vissa dagar känns det som om det var igår och vissa dagar känns det som om det aldrig har hänt. Märkligt att det kan variera så mycket i känslorna. Sitter just nu och funderar hur man egentligen mår efter allt som har hänt och inser att man för det mesta puttar undan tankarna som kommer upp om branden. Men det händer fortfarande att jag vaknar alldeles kallsvettig på natten och har då drömt om branden. Även när jag känner röklukt nånstans känner jag hur pulsen stiger och rädslan kommer krypande. Sen så har jag väldigt svårt att sova om det är helt mörkt i rummet. Då påminns jag om mörkret som omgav oss i huset på brandnatten och att man inte såg någonting. Totalt svart pga att strömmen var utslagen. Det verkar även som om barnen forfarande minns vad som hänt för häromkvällen när Wilmer låg i sin säng och skulle somna frågar han mig...(Det brinner inte va?? ) Jag svarar då att det inte gör det och direkt blir han lugn och somnar.
Våren var riktigt jobbig och svår. Att samtidigt smälta allt som hänt, ska man jobba, ta hand om barnen, vara byggledare och ha koll på allt i huset och ha ork att ta hand om allt vad vardagssysslor heter. Och det har inte varit lätt alla gånger. Men som tur är har vi fått sån fantastisk hjälp av våra nära och kära och några fantastiskt fina vänner. Det är nu man verkligen har fått ett kvitto på vilka som finns där för oss i vått och torrt.
Men semestern kom ju sen och nu på nåt sätt känns det rätt bra. Jag längtar verkligen till Melstad. Ett tag var jag rädd för att jag aldrig skulle vilja bo där men så känner jag verkligen inte nu. Kanske husets historia och vår historia på nåt sätt har bundits samman. Det är i Melstad vi hör hemma helt enkelt.
Huset börjar i alla fall att ta form och jag har genom kamerans hjälp kunna följa alla stegen i uppbyggnaden. Och jag tror att det är det som läker mig. Det börjar bli så fint i Melstad och det känns fantastiskt.
Så nu hoppas jag att år 2010:s berg och dalbana bara åker uppåt. För det tycker jag att vi är värda nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar